Gymnaiset - redo?

Nej, nej och nej.

Jag kan inte sluta tänka på att jag kanske inte får några vänner, jag skämmer ut mig totalt första dagarna, eller alla kanske bara hatar mig. Jag hatar sådana obekväma situationer där man inte känner någon men vissa andra känner varandra. Så folk står där i hrupper och pratar med varandra, medans jag står för mig själv.. Jag är jätte orolig för att det ska hända. Jag kunde knappt äta imorse, eller så ville jag bara äta mer? Nej, tröst äta ska jag icke göra.

Men det är en obeskrivligt hemsk känsla jag har. Jag är inte redo för detta. Ny skola, nya människor, nya problem i mitt liv. Jag kan nog inte ta det, det är för mycket helt enkelt.

Gymnaiset börjar om två dagar för mig. Jag vet inte hur jag ska klara av idag och absolut inte imorgon! Fyfyfy för detta, undrar om alla andra också känner såhär..

Sad, really

Vaknar - sätter igång datorn - går in på facebook. Ser att i princip alla skriver att gårdagens fest var awsome. Jaha, jag var inte ens bjuden? Underbart, verkligen. Min morgon förstördes lite nu alltså.

Nu ska jag käka något och sedan blir det en dusch.

Värt att må dåligt?

Jag chattade just med en kompis på msn. Och han frågade ifall allt var okej med mig, och jag berättade hur jag kände för honom. Och han sa något med samma betydelse som att ''sluta må dåligt och kom över det istället''. Och det är självklart bäst, men jag klarar inte av det.

För jag har inte många vänner att gå till, och de få jag har träffar jag inte jätte ofta. Jo, min bästavän. Och hon betyder jätte mycket för mig, men oftast räcker det inte med en person. Jag vill känna mig älskad, och behövd. Om ni förstår vad jag menar..?

Varje dag jobbar jag för att må bättre, men det går inte mer än då jag är sysselsatt. Oftast när jag har något att göra så låter jag iaf bli att tänka på mitt eländiga liv.

På kvällarna är det värst, för då sitter jag här med tankarna för mig själv. Som nu...